Har haft en diskussion med min sambo! Han förstår inte hur det känns att inte kunna bidra med något alls nu åt hemmet och kunna göra saker. Man är fast i sitt hem.
För er som inte vet så började detta i förra veckan. I onsdags började jag få ont och få värkar. Jag ringde runder med de tyckte inte att det var något speciellt alls. Till sist i fredags så fick jag en akut tid till förlossningen. Åkte dit och fick ta ett CTG och det visade direkt att jag hade värkar. Så jag fick en spruta med kortison. 0,5 mg fick jag då för att värkarna skulle lägga sig samt att det är ju till för att den lilles lungor ska utveckla sig sakta men säkert lite fortare om något skulle ske! Fick gyn undersökning och då med ett ultraljud på magen för att kolla bebisen så att den mådde bra och sen även att allt såg bra ut med livmodern och moderkakan och allt. Det var bra med alla dessa bitar i varje fall. Men läkaren frågade mig om jag hade något jobb och det har jag inte i detta läget. Vem vill ha en gravid tjej som snart ska gå av på mamma ledighet så att säga!? INGEN.
Men läkaren sa i varje fall att jag måste lugna ner mig och ta det lugnt och inte stressa. Så jag har fått lämna över hushållet åt sambon med nu. Som om han inte redan har ett jobb på sitt jobb och sen komma hem och ta hand om mig och sonen. Jag är inte van vid att bli uppassad då jag är utav den kalibern att jag tar hand om mig själv i alla lägen och andra. Just nu känns det som om jag är sjuk!! En graviditet är ingen sjukdom och att inte få göra något får mig att bli ledsen och känna mig till besvär! Är detta normalt att man inte ska kunna göra de dagliga sysslorna här hemma eller?
Jag vill inte föda bebisen förtidigt för all del. Jag är jätte rädd för det =(
Jag vet om att de har all medicin för att få en förlossning att stanna av men det funkar ju inte i alla lägen! Så jepps, jag är jätte rädd för att bebisen ska komma förtidigt i och med att man har värkar. Sover dåligt och känner mig lite grinig idag måste jag säga. Sambon fick sig en skur innan. Har nog en dålig dag, men har sovit illa i ett par dagar nu och då blir jag inte så rolig att ha med att göra.
Känns som om sambon är fast i ett stadie vi hade förr just nu. Han ser allt som om jag börjar bli deprimerad bara för att jag gråter en skvätt och att jag inte känner mig så himla munter just nu! Får jag lov att visa dessa känslor eller jag ska bli en mekanisk robot och inte visa det alls för att inte bli stämplad i huvudet! Har varit deprimerad en gång i mitt liv. Det var pga att min mamma dog när jag var 26 år gammal. Det var ingen höjdare när man inte är med på noterna att ens mamma ska ryckas ifrån en sådär. Men jag kan säga att jag mår inte så dåligt att jag inte vill leva mer och allt är svart. För så är det inte alls! Jag mår bra men jag måste få vara en människa med alla känslor. Jag ska kunna få gråta utan att få höra att du behöver nog gå och prata med någon om det här! Du mår inte bra och gud vet vad!!!
Varför ska det vara så att man har varit där en gång...ska man få bibehålla den stämpeln då hela ens liv! Är det mitt fack där jag är placerad? Det är inte så snällt att anta något sådant när man inte vet helt säkert vad det är man säger när man inte kan känna någon annans känslor.
Min sambo frågade även mig om en dum sak! Enligt mig måste jag få tillägga.
Hans fråga löd så här.... Ser du något positivt med graviditeten eller det är bara pest!?
Vad är det för korkad fråga??? Jag älskar denna bebisen mer än mitt liv själv. Jag vill inte att något ska hända denna lilla varelse. Jag vill så gärna träffa denna lille person och se vad han/hon är för en person. Jag vill att min bebis ska ha det så bra som bara möjligt. Så nu är min sambo rätt så dum förklarad för tillfället i varje fall.
Jag tog inte förgivet att jag skulle kunna bli gravid då jag har varit med om ett utomkvedshavandeskap och fått operera bort en äggledare. Så jag har inte varit så säker på att det skulle kunna bli en bebis! Men nu blev det så efter 2 månaders testande. =))))
Det som stör mig är att jag inte kan bidra med något. Jag känner mig handikappad.
Men ska inte sitta här och gnälla för det finns värre fall än mig.
Ni som läser detta tycker kanske att detta är svammel och struntprat men får man lov att vara en människa och inte en robot? (känslomässigt)
Ni får tycka att jag är tramsig men jag är den jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar