Det är så mycket man missar nu med att vara gravid och få dela det med ens mamma.
Man har tusen olika frågor och saker som man satt och sa till varandra för länge sen.
Minns den gången som min brors första son kom till världen. Min mamma var så himla glad för honom. Jag minns att jag satt och sa att när jag får barn så ska du få vara så himla delaktig du bara vill vara! Min mamma ville vara delaktig för det var första gången hon blev farmor där. Hon hann inte ens uppleva hans ett års dag och jag får aldrig uppleva att ställa de frågor jag har nu om graviditet och förlossning och allt annat som kommer i ens väg. Det är jätte jobbigt för just nu kan jag känna att jag behöver henne. Visst jag har vänner och min brors sambo att fråga saker om men det är ju inte riktigt samma sak! En saknad pusslebit är försvunnen och den kan jag inte hitta igen. Jag känner mig inte hel på den biten så sätt. Hennes stöd och hennes närvaro är saknad. Det är nu jag hade behövt henne i mitt liv igen. Varför kan man inte kalla på en person som finns i himlen och få låna dem igen för ett tag? Varför kan hon inte få komma och besöka oss igen!? Hon fick inte uppleva min brors minsta son och hon får inte uppleva mitt barn. Det är rätt så jobbigt måste jag säga. Många förstår inte vad det vill säga. Min pappa är inte något att hänga i julgranen direkt, min mamma var min ledstjärna, min nordpol i alla lägen. Hon fanns där och skulle det vara något så satt hon i bilen och var på väg till en och i annat fall var hon bara ett telefon samtal bort. Min önskan var att hon skulle få uppleva mitt barn eller mina barn men det får hon aldrig. Varför är världen så grym!
Så himla saknad är min mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar